:: Cecs-sidan : Berättelser : Sigge ::
Sigge heter egentligen Bordix Michelangelo.
Pappa: SUCH NUCH INTUCH Gränslandets Double-O-Seven.
Mamma: Cayenne
» Bilder på Sigge under en krampepisod
Innehåll:
» Hur det började
» 2006
» 2007
» 2008
Hur det började
I slutet av augusti 2003 hämtar vi hem vår efterlängtade lille borderterriervalp från uppfödaren.
Som den familjemedlem han är, följer han med oss överallt. Det märks att han tycker att det är sååå kul att vara med och träffa både människor och andra djur. Han växer och mår bra och äter sitt torrfoder med glädje och får en och annan godbit i bland som belöning.
Visserligen småkräks han en del men när jag pratar med andra hundägare så säger de flesta att "valpar ja de kräks mycket för de sätter i sig allt möjligt när man inte ser".
Så i februari 2004, när han är knappt 8 månader gammal får han helt utan förvarning ett konstigt krampanfall som varar i ca 25 -30 minuter.
Vi befinner oss i en stuga vid havet när det inträffar. Eftersom vi har varit på stranden och han har sprungit lös så är min första tanke att han har ätit något som har förgiftat honom. Han försöker vinglande ta några steg men kan inte gå, han har kramper i bakbenen och huvudet hänger ner (ungefär som om han skämdes) men blicken tittar upp på mig.
Eftersom det är helg och vi inte är hemma, vet jag inte vart jag ska vända mig för att få hjälp.
Jag ringer runt för att få tag i en veterinär, detta tar en stund och innan jag har hunnit leta upp någon som har jour, har kramperna slutat och han återhämtar sig. När vi en liten stund senare går ut en runda har han diarre, (för första gången) detta tar jag som en bekräftelse på att han måste ha fått i sig något väldigt olämpligt.
Men knappt tre veckor senare får han nästa anfall, något kortare ca 15 minuter, och jag ringer och får en tid samma dag på djursjukhuset. När vi kommer dit är han helt återställd och pigg och "frisk".
Jag ser en del tecken på att allt inte är bra de kommande veckorna, som att han kan stanna upp mitt i leken och stå helt stilla med hängande huvud och "slicka i luften", att han inte längre har så bra aptit, att han stretchar väldigt mycket...........
och i mitten av maj kommer så nästa anfall.
Nytt besök hos veterinären och som innan är han pigg när vi kommer dit men magen röntgas denna gången. Inget fel, men möjligtvis lite mycket gaser. Hem med miniformdroppar och allergifoder. Troligen en allergi är diagnosen.
Efter detta blir han bättre, förutom att han har så dålig aptit och äter så lite av maten att han går ner mycket i vikt. Han får ingenting annat att äta eftersom han kräks så fort han äter något annat än allergifodret. Efter en månad försöker vi att försiktigt sätta över honom på en annan variant av samma foder men för hundar med känslig mage. Detta går bra men småkräkandet fortsätter.
Efter fem månader på det nya fodret, i slutet av december börjar samma tecken som tidigare dyka upp igen och under första veckan i januari 2005 kräks han oftare än vanligt. Han har då fått i sig (eller rättare sagt själv tagit!) annat som han i vanliga fall inte äter.
Som att knycka salta pinnar på Nyårsfesten (alla andra äter ju!!) och att knycka nötter från skålen på bordet och knäcka så skalen stänker över hela rummet och sen äta upp alla nötterna!!
Den 25 januari ca kl 04.00 väcks vi av att Sigge kräker ganska mycket och länge och vid 8-tiden på morgonen när vi är på nedanvåningen hör vi dunsar från ovanvåningen. När jag springer upp i trappan hittar jag honom halvliggande på ett av trappstegen (har förmodligen trillat ner en bit för trappan). Jag bär ner honom i köket och ställer honom på golvet men han kan inte stå alls utan benen liksom glider ut, som om han inte har något skelett alls i kroppen. Jag försöker resa honom igen men det går inte. Det är ungefär som att försöka ställa en mjuk tyghund på benen. Sätter mig på golvet med honom i knät, han ligger alldeles orörlig och magen dras in mot ryggraden i kraftiga kramper. Trampdynorna är iskalla. Ögonen är uppspärrade och han ser rädd ut men han tittar på mig. När detta fortsätter, går jag ut till bilen och lägger honom i framsätet, där ligger han orörlig medan jag kör till djursjukhuset.
Vi få hjälp genast, men under all provtagning och annat ligger han helt orörlig på sidan, detta varar i flera timmar.
Han stannar på djursjukhuset i två dagar och det enda prov som visar något onormalt är ett levervärde som är för högt.
Hemma igen, några dager efter har han ett litet anfall på ca 10 - 15 min, där bakbenen hasar efter, huvudet dras neråt och åt sidan (som om han försöker nå sin svans), och han "slickar i luften".
Detta händer de två följande dagarna också, på samma sätt och ungefär lika länge.
Den 2 februari har han samma anfall som den 25 januari, fast denna gången ligger han orörlig i ca en timme då han ändrar ställning från sida till mage. Han ligger sedan så i en timme till, innan han rullar ihop sej i en "normal ställning", men han har sedan frossa i flera timmar. När han väl reser sig och går ut, har han rinnande avföring.
Efter några dagar på kokt mat, mår han bättre och jag vill inte att han ska äta torrfoder igen, så vi börjar istället med färskfoder. Plus en gröt som ska vara bra för hundar med allergier.
Han mår sakta men säkert bättre och när det gått ett par veckor tycker jag att han ser pigg ut. Men så fort han får i sig något annat än maten så börjar anfallen igen.
Efter ca två månader på färskfoder och gröt är han precis som vilken pigg borderterrier som helst, men eftersom jag (och han speciellt) saknar något belöningsgodis bestämmer vi oss för att prova (efter samråd med veterinären och nu med helt normala levervärden) ett glutenfritt kex som knappat innehåller någonting alls.
Han får detta på eftermiddagen den 30 mars och vid sex tiden på morgonen dagen efter börjar han att kräkas, vid 11 tiden på fm har han ett litet anfall som varar i ca 10 min, på kvällspromenaden rinner det blod ur rumpan på honom och han vill inte äta.
Den 31 mars börjar tidigt på morgonen med kräkningar, nytt anfall på förmiddagen och blodig avföring, samma händer den 1 april.
Den 2 april kl 02.15 vaknar jag av Sigges gnällande, jag hittar honom då i trappan som leder upp till övervåningen, han har kommit halvvägs men sedan inte klarat av att fortsätta. Han sitter där och kan varken gå eller stå. Det är blodiga avföringsfläckar på golvet. Jag tar med honom upp och vi ligger tillsammans på golvet. Kl 03.30 börjar han att hässja och detta fortsätter ca en halvtimme, då han med stor möda tar sej upp på frambenen (bakbenen är vridna åt ena hållet som i kramp) och sedan sprutar avföringen ur honom.
Detta fortsätter under resten av natten och nästa dag. Han kan inte gå på sina ben på 13 timmar. När vi lyfter ut honom för att han ska kissa och bajsa, står benen rakt ut som pinnar och han står (på tå, med hjälp) med ryggen böjd och svansen vriden åt sidan . Han kan inte heller komma ur denna ställning och lägga sig, utan vi får ta om höfterna på honom och vända honom på sidan när han ska lägga sig.
Vid tretiden på eftermiddagen, när vi burit ut honom, tar han för första gången på 13 timmar några stapplande steg, krampen i benen släpper och tio minuter senare springer han runt i trädgården (något stela rörelser i bakbenen är det enda som syns).
Den 19 april görs biopsier på honom. Dessa visar att han har inflammation i tjocktarm och magsäck. Han har även en reaktiv hepatit.
Sedan i början av maj har han fått behandling för detta och han äter gröt och färskfoder, ibland några bitar morot, inget annat! och mår bra. De gånger han har visat tecken på att inte må bra har han alltid fått i sig något som han inte borde äta. Han har vid ett tillfälle stått stilla och bakbenet har skakat i ca en minut, annars inget anfall på tre månader.
I slutet av juli är vi på återbesök på djursjukhuset, Sigge mår bra och har, trots lite dålig aptit, ökat ett helt kilo i vikt. Han får en ny medicin för att få bättre aptit. Den innehåller bl.a en liten mängd majsstärkelse.
I mitten av augusti är vi på hundkurs och fyra dagar senare börjar Sigge att må dåligt igen. Han vill inte äta, han ligger på sidan och skakar, benen dras upp mot magen. De följande tre veckorna visar sej samma tecken igen, han stretchar mycket, skakar, "slickar i luften", osv........... I början av september slutar han med den nya medicinen och efter bara ett par dagar mår han mycket bättre, och i slutet av september mår han bra och är pigg igen. Han har mått fortsatt bra sedan dess.
En teori till det som hände är att "stressen" att gå på hundkurs kan vara orsaken. Men eftersom han mådde lika dåligt tre veckor efter kursen, så misstänker jag att det var majsstärkelsen i den nya tabletten som var orsaken. Han har tidigare blivit dålig när han fått en annan sorts tablett som innehöll majsstärkelse.
I början av december äter han en stor bit ljust bröd som han hittar ute. Som vanligt mår han inget vidare de närmaste två veckorna. Kräks en del och har dålig aptit.
2006
I slutet av januari 2006 mår han jättebra och då provar vi igen med att ge honom några kulor torrfoder som belöningsgodis. Denna gång Hill´s z/d. Han får några kulor ett par gånger i veckan fram till i slutet av mars, då vi börjar att ge honom det lite oftare eftersom den lilla mängden har gått bra i två månader.
Den 11 april när Sigge står vid matskålen och äter sin vanliga mat, stannar han plötsligt upp, backar från maten och man kan se att magen drar ihop sig som i kramp. Det mullrar i magen på honom och han vill inte äta mer. Nästa dag vill han inte äta alls. Han får inga fler torrfoderkulor.
Den 13 april har han ett anfall som varar i 10 minuter och den 19 april ett till som varar lika länge.
Den 8 maj är vi på återbesök på djursjukhuset. Sigge är pigg och mår bra igen.
Jag brukar koka fisk och potatis plus någon grönsak till honom ibland som omväxling och det gillar han och mår bra av. Så jag får ett ”fiskrecept” av veterinären som ska var näringsriktigt rätt. I receptet står det att man ska tillsätta calciumcarbonat.
Den 17 maj lagar jag fiskrätten enligt receptet.
Den 18 maj börjar Sigge slicka i luften, stretcha, stå stilla mycket och vill inte äta.
23 maj kräks han och mår allmänt dåligt, är inte alls pigg. På eftermiddagen har han ett anfall på ca 15 minuter och lite senare ett till som varar i 5 minuter.
24 maj har han 3 anfall som varar mellan 5 och 15 minuter.
25 maj, 4 anfall, mellan 1 och 10 minuter långa.
26 maj, 2 anfall, ett varar i 5 minuter och ett i 15 minuter och han äter gräs oavbrutet så fort han kommer ut.
27 maj, står stilla mycket och stretchar men äter lite gröt på kvällen.
28 maj, 1 anfall på ca 4 minuter.
29 maj, 1 anfall på 2 minuter.
1 juni, 1 kort anfall på ca 1 minut.
4 juni, 1 anfall på 2 minuter.
Kräks en del dagarna efter och mår ganska dåligt men blir långsamt bättre igen.
I juli är vi på semester och Sigge är naturligtvis med, men det är ett elände med all mat som ligger på marken. Han blir som en dammsugare och försöker hela tiden att få i sig det han hittar. Vilket han också lyckas med eftersom jag ibland inte har total koll på honom. Han klarar trots allt detta ett tag med bara lite kräkningar, men när han hittar ett helt korvbröd som han slukar, blir han dålig igen och den 23 juli har han ett anfall som varar i 15 minuter.
Det går hyfsat några månader igen men i oktober får han sämre aptit, kräks en del och stretchar mycket.
Den 20 november har Sigge två korta anfall.
2007
Sigge hittar som vanligt allt möjligt att äta på marken när det blir vår och mår därför inte så bra.
Den 4 mars 2007 har han två anfall, 10 och 15 minuter långa.
5 mars ett anfall ca 4 minuter.
7 mars ett anfall som är 15 minuter långt.
27 mars ett anfall ca 1 minut.
Sigges veterinär har velat prova kortison tidigare men jag har varit rädd för detta eftersom det finns de som tror att kortison kan förvärra CECS. Men i början av april går jag med på att försiktigt prova en kort kur, eftersom Sigge inte mått riktigt bra på länge men ändå inte är i sin värsta period. Han får ett vattenlösligt kortison som inte innehåller några tillsatser som han tidigare har reagerat på.
Han blir ganska snabbt bättre.
Den 13 april lämnar vi honom på hundpensionat över natten eftersom han mår bra. Han är väldigt uppjagad när vi hämtar honom nästa dag, han har inte velat äta och jag misstänker att det kommer en reaktion.
Den 16 april har han två korta anfall på ca 30 sek.
Den 17 april äter han inte på hela dagen och på kvällen kan han inte stå alls på sina bakben. Jag bär honom med mig, för att ha koll och när jag lägger ner honom på golvet ligger han på sidan och rör sig inte. Detta varar i en och en halv timme. Klockan 22 har han ett anfall.
Den 18 april mår han dåligt och han får en ny kortisonkur. Han reagerar snabbt på denna och två dagar senare är han mycket bättre. Han fortsätter att må bra.
Den 22 maj sätter jag på Sigge ett ekologiskt fästinghalsband, det är garanterat helt giftfritt och gjort av örter. Nästa dag på förmiddagen har han ett stort anfall, hela kroppen skakar, det varar i 10 minuter. Jag klipper genast av halsbandet och framåt kvällen mår han bättre igen.
Den 3 juni är vi ute och promenerar i skogen när Sigge plötsligt vägrar gå, han lägger sig ner på marken och ena bakbenet skakar kraftigt. Jag får bära hem honom. Det tar 35 minuter innan vi är hemma och benet skakar hela tiden.
Sigge mår inte helt bra de följande veckorna. Jag byter till annat färskfoder eftersom tillverkaren har haft problem med maten som har orsakat diarré! Inget man vill ha hos en redan sjuk hund, kan vara det som har gjort att han inte mått riktigt bra.
Den 20 juni får han en ny kortisonkur eftersom han helt klart blivit bättre de andra gångerna och det blir han även denna gången.
2008
Den 4 september. Sigge har inte haft något anfall på 1 år och 3 månader!
© Pimli 2005-2009
